Jag vill inte höra fågelkvitter. Solen gör mig arg. Jag vill inte ha barn som leker och skrattar utanför mitt fönster. Det jag brukade älska, det hatar jag. Det som var vitt är nu svart. Det där med lycka, välmående och inre fred, det är inget annat än en fantasi. Det finns inget sånt. Det enda som finns är ränder på kinderna efter mascaran som försvann med tårarna, skakiga händer, snabba fotsteg i gruset och en andning som är allt annat än lugn. Allt är bara svart, dovt, dunkelt och hemskt.

Min värld.