Apatisk.

Han som borde vara min är snart någon annans.
Han som jag älskar älskar någon annan.
Jag står inte ut.

I varje sång som spelas hörs kärleksfulla rader.
› I can't live without you.
› I'll never let you go.
› L - is for the way you look at me.
SLUTA. Jag står inte ut.

Det bryter ned mig från insidan och ut. Att inte veta. Att inte få känna. Att du kanske inte är min. Du har aldrig varit min och kommer säkerligen inte heller någonsin bli det.

Jag känner mig som tredje hjulet.
Den som blir kastad likt en trasdocka från famn till famn men ingen tar emot mig.

Apatisk, och jag står inte ut.

Byter spellista till min gråtar-lista. Där finns garanterat inga kärleksfulla rader som fyller mig med hat. Där finns endast tårar. Och där känner jag mig hemma.

Är det såhär livet ska vara?

Snälla.

Fattar inte vad mitt jävla problem är. Sitter på mitt rum i min ensamhet och trycker i mig B&J. Det är liksom inte ens gott längre, men ändå måste jag häva i mig allt. Har mat ända upp till halsen känns det som, men ändå ska allt ätas upp. Vill inte. Vill inte. Vill inte.

Snart är det kvällsfika också. Guess what? Jordgubbar och glass. Alltså skjut mig någon.

Taggar i alla fall en vecka i Berlin tillsammans med familjen. Där kan jag inte syssla med mina "äter fastän jag inte vill, men jag gör det ändå"-fasoner.....

FML.

Jag tog studenten för tre dagar sedan. Studenten ägde och allt var bäst - tills nu. Nu kommer vad-ska-jag-nu-göra-med-livet-tårarna, jag-kommer-sakna-er-som-fan-tårarna och jag-älskar-er-alla-tårarna.

Kommer aldrig dansa en dansklass med mina dansarklasskompisar. Aldrig mer koka vatten i den förr gemensamma vattenkokaren. Aldrig mer ligga på varandra i en hög och känna sig fullt normal. Aldrig mer trängas bland skåpen. Aldrig mer tisdagsfika tillsammans. Aldrig mer stå på skolans scen. Aldrig mer ha klassfest tillsammans, eftersom vi inte kommer gå i samma klass längre. Aldrig mer samma underbara klass. Aldrig mer.

Träffade en gammal klasskompis på stan idag. OJ! Oh man, så smal hon var...! Tror ni jag kände mig som en jävla uppsvälld skinkstek eller?! Tror jag har sett henne på {psykiatriska} kliniken i stan också. Så, hej Anorexi för hennes del.

Kan inte undgå att vara avundsjuk på henne.

Ner 0,1 kg efter igår..

Trots B&J, grillmiddag, frukost, godis och cheesecake. Trodde vågen skulle visa upp.
Men jag måste skärpa mig, måste gå ner 2-3 hekto om dagen om det ska hålla. 65,0 kg till studenten.

Har dessutom försovit mig och missar skolan. Bra där. Funderar på om jag ska ringa min mentor och förklara läget, eller om jag bara ska skita i det. Konfrontera skammen eller bara fly?

Alltså. Jag tror att jag snart är nästan kär i min bästa killkompis. Sånt där som inte får hända. Shit, vad gör man? Offra en eventuell livslång vänskap för något temporärt som hjärtat skriker efter?

Han är perfekt. En sådan energiknippe och charmör när han står på scenen med gitarren eller basen i högsta hugg. Så sexig när han gör ljud till konserter. Kopplar sladdar, trycker på knappar och drar i reglage, ååh..  För att inte tala om när han har den urfina gubbkepsen på sig och det vita ribbade linnet. Åh. Så. Snygg. Älskar att han kan prata djupa saker. Älskar att han blir berörd när han pratar om sin systers cancer som hon hade som liten. Det är så fint. Han är en riktig människa. Han vill alltid sitta med ryggen mot en vägg när vi är på café så att han ska ha koll på läget. Han är den omtänksammaste människa jag vet, och han sätter alltid andra före honom själv. Han gillar inte Converse och vill inte heller klippa den där "inne-frillan" för killar med rakat på sidorna. Han vill vara sig själv. Någon annan behöver han inte vara, du är perfekt som du är.

Än så länge visar jag inte så mycket för honom, känslor alltså. Det känns så.. tabu. Han är liksom en av mina bästa vänner. Det som spelas upp i mitt huvud om jag skulle berätta för honom, eller visa något, är att han kommer neka och sedan blir allt stelt, vi glider ifrån varandra, slutar ses över en kopp kaffe, inga fler internskämt och inte fler skratt. Det som spelas upp i mitt huvud om jag inte berättar för honom är hur jag sakta men säkert bryts ned och tillslut är jag bara ett skal som en gång hade en själ med känslor. Det skulle bli en sådan blockad.
Jag. Står. Inte. Ut.
Help?!

Kuriosa;
Han/honom är nämnt 20 gånger i detta inlägg.

The end.

M Å S T E . B L I . S M A L
· 1 huvudmål + max 2 mellanmål om dagen
· Cykla om jag ska någonstans
· Fiber+ klockan 15:00 och 17:00 för att stilla hungern
· Köpa FunLight och blanda ett glas om sötsug infaller
· Vägning varje morgon + för noteringar

Lär uppdateras.

Allt är så miserabelt. Om jag bara kunde vara duktig nog. But I'm not.

Helgen har varit sämst - jag har tappat fan all kontroll. Hela veckan har varit sämst, egentligen. Har inte följt mina regler alls {maxmaxmax 3 måltider om dagen, antingen frukost eller lunch - aldrig båda, klunka vatten och Fiber+ etc etc..}, jag har bara fettat mig. Som nyss - satte i mig en B&J. ALLTSÅ ÄR JAG HELT JÄVLA PUCKAD ELLER, FETA JÄVEL, DÖ!!!

Om 10 dagar tar jag studenten och då ska jag vara nere på 65,0 kilo. Panikvägde mig imorse och gissade att vågen skulle stanna på ca 67,5 kg {kanske lite önsketänk..} men nope, 67,9 kg blev det slutgiltiga. Blev arg och kastade in vågen i garderoben igen.
F. A. N.

Måste alltså ner 2,9 kilo på 10 dagar. Om fem dagar ska jag ha gått ned 1,45 kilo om det ska hålla, gärna mer än så. På lördag alltså, då ska vågen stå på 66,4 kilo - MAX.

Fasen vad jag blir motiverad nu. Måste. Kämpa. Hårdare. Ska klara detta.
Feta jävel.
Banta.
Nu.