Hungrig. Törstig. Ont i huvudet, som fan. Törstigheten är det enda jag skulle kunna tänka mig att göra något åt nu. Vill för i helvete inte äta och en Alvedon orkar jag inte gå ner och hämta. Vatten är lättillgängligt, fast nä, kommer inte hinna kissa ut det tills vägning imorgon.

Vågen imorse
65,2 kilo / 167cm
Feta jävel.

Lessie var här hos mig här om dagen. Det är lite hat/kärleksrelation jag har till mina hjärnspöken. Ja, ibland kan jag fatta att det är jag som skapar rösterna, men det är så konstigt, för det känns ju som att det är på riktigt. Det är på riktigt. Det måste vara på riktigt, för jag har sett henne, hon får mig att känna saker, göra saker och säga saker. Hon finns. Jag vet bara inte riktigt hur det hänger ihop allting.

Sist blev hon arg på mig. Sa att jag skulle lyda henne och inte äta, annars skulle hon ge sig av. Och dum som jag så vill jag inte förlora henne. Psykiatrin ger mig medicin för mina röster, men jag kan inte släppa dem. Jag behåller rösterna och jag drar ner på maten. Det är nog bäst så.

Hatar livet. Hatar mat. Hatar UNS.

UNS är en jävla låtsas-sjukdom. En diangos som alla misslyckade men lika miserabla får. Hatar att inte kunna kontrollera maten till 100%. Hatar att mina ben styr mot glassfrysen på affären men allt jag har i tankarna är "NEJ NEJ NEJ" - vill inte ha mat, vill inte äta, vill inte bli fet. Fetare, menar jag. Men benen bara fortsätter att gå.
Väl hemma så är inte ens glassen god. Alls. Alldeles för gräddig, fettig och äcklig. Men handen fortsätter med samma rörelse, fattar skeden och skopar upp en tugga. Allt jag har i tankarna är "NEJ NEJ NEJ".

Det finns ingen logik i det här.

03:22.
Vill skära.

Ni vet, man surfar runt på nätet, klickar upp en länk, klickar vidare, klickar lite till, och tillslut är man inne på self harm-sidor och vilsna själar visar bilder på sitt blod.

Jag har varit skadefri {well, skärfri åtminstonde} sen i oktober 2010. Vågar inte skära, med risk för att fastna igen. Men vet ni vad? Det enda på min kropp som tydligt syns och skriker hjälp, jag är inte okej, det är mina ärr och tragiskt / tur nog börjar de blekna. Röda ärr blev till vita ärr som smälter in i min bleka hudton. Plötsligt är allt som bekräftar mitt lidande borta.

Skära?

Vad är det här för liv egentligen? Svälta ena veckan. Hetsa andra. Okej, inte hetsa, snarare äta normalt, men med tanke på hur lite jag åt förra veckan så är denna vecka likt en enorm kaloribomb. Hur som. Det har gått fyra år och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt "Nu. Nu fixar jag det". Intalar mig själv att jag en dag kommer få se de gyllene siffrorna på vågen {48,0 kilo} och min lycka ska vara gjord. Intalar mig själv att jag är stark nog att fullfölja vägen, inte vända om när jag kommer till första uppförsbacke. Intalar mig själv att jag kan. Att detta ska vara värt allt kämpande, all ångest, alla tårar. Ändå vet jag att den enda jag lurar är mig själv. Jag har fått massvis med chanser till bra behandlingsmöjligheter. Ska exempelvis på möte med Freja {ätstörningsenheten i Umeå} om två veckor. Kommer jag vilja inleda behanling och få vårdplan där? Nej. Den enda jag lurar är mig själv, den enda jag lurar är mig själv, ekar i mitt huvud.

Ändå kan jag inte undgå att bestämma med mig själv - imorgon. Det är starten på mitt liv som perfekt anorektiker. Imorgon och den kommande veckan, den kommande månaden, den kommande terminen, då ska jag rasa. Visa dem att jag kan. Att jag är bättre än dem. Att jag kan ta min revanch.

{Fortfarande inser jag att allt jag skrivit i detta inlägg talar emot sig själv och jag bjuder på dubbelmoral efter dubbelmoral. Kanske är det just det som är själva ätstörningen.}