Imorgon är det meet-up hos en kompis ett par mil utanför Umeå. Tjejer från förra gymnasieklassen. Sådana som flyttat till STHLM men som är på hembesök och som jag inte träffat på evigheter och som jag saknar så att det gör ont. Andra som bor kvar i stan men som jag ändå håller nära om hjärtat. En av dem är en känslokall bitch som var min kompis men numera dejtar mitt ex, men dom andra girls'en verkar gilla henne ändå. I don't.

Kommer bli tåg till denna lilla håla utanför Umeå och redan där stöter jag på problem. Vad ska jag betala tågbiljetten med?? Är snuspank och de stackars kronor jag har ska räcka hela månaden, och den har just bara börjat. Föräldrarna mina erbjuder sig att sponsra tågbiljetten om jag vill fara, men frågan är ju bara om jag vill det. Klart jag vill träffa hemvändarna. Mer än gärna och med hela hjärtat! Vill dock inte träffa ma bitch {låt oss kalla henne F}, vill inte äta massa middag och god efterrätt vilket enligt planerna som smids kommer att intas, och... Nä, det var nog allt. Men F gör mig så himla osäker. Det känns som att jag ser rakt igenom henne, hennes falskhet och kalla ton och på två röda så börjar jag tvivla på hela sällskapet. Trots att dem ligger mig varmt om hjärtat.

När F blev tillsammans med mitt ex.. Oh lord, så respektlös hon var. Vi gick i samma klass då {så även mitt ex} så jag kunde ju på inget sätt alls undvika dem. Och F, vi som var vänner, hon kunde i alla fall ha gett mig ett litet "Jag förstår om det känns obekvämt, och ber om ursäkt för det, men man kan inte styra över vem man faller för, visst?" och vips så hade hela situationen avdramatiserats och vi hade varit lite mer okej, hon och jag. Men icket. När jag och några andra frågade henne om hon och mitt ex hade nåt på gång så skrattade hon bort det hela och nekade. Ett par veckor senare ser jag en bild av dem på Facebook där de bokstavligen ligger i en soffa och slickar på varandra. Ett par dagar senare offentliggör de deras relation och månaderna därefter är de som kaniner. I och med att vi har många gemensamma kompisar så hamnade vi på en del fester och diverse "kompishäng" tillsammans och F och mitt ex är så fruktansvärt oförskämda och har sex lite var stans och agerar som om inte jag fanns. Till och med andra vänner tyckte de var ofärskämda...

Kan ni tänka er att jag inte är så stort fan av henne? Hon har än inte sagt ett endaste ord till mig om hela situationen, utan spelar som om vi vore bästisar och allt var fint. Det är inte det att jag bryr mig om eller saknar mitt ex, nono, han är ett jävla punghuvud. Känner snarare att det är jobbigt att umgås med mina andra före detta klasskompisar då F är med, vilket hon alltid är. Som nämnt, det känns som att jag hamnar utanför och jag sitter hela kvällen och bara genomskådar henne, det hon gör och det hon säger.

Jag tenderar verkligen att skriva noveller när jag väl skriver. Bryr mig inte för fem öre - att skriva vet jag avlastar mitt tänkande. Det är snarare så att ingen läser, men det är inte direkt som att jag har tusentals läsare annars så. Och det är inte heller mitt mål så.

Hur som. Det var den där meet-up'en imorgon ja. Tror fan inte jag ska fara. Istället för att åka tåg, äta fet mat och umgås med F i timmar så kan jag ägna dagen åt att städa och gå långpromenad, alternativt en joggingrunda. Ska försöka vända på mina stackars kronor och se om jag har råd med en månads gymkort. Är i enormt behov kan jag lova. Och ärligt talat så lägger jag hellre mina pengar på gymkort än på umgänge, mat och fest.

Var på bedömningssamtal på Freja här i Umeå i onsdags, alltså anorexi- och bulimienheten. Nervös och jätteorolig. När jag och läkaren suttit och pratat i en halvtimme kanske, och jag hunnit berätta kort om maten och hur orolig hela matsituationen är, psykosen förra vintern, att jag inte klarar skolan, att jag känt mig deprimerad på slutet... Ja, då säger hon "Det där låter helt normalt."

Ursäkta mig?! I vilken värld är det normalt att väga sig morgon och kväll, räkna kalorier tills man stupar, äta 1/3 av vad övriga familjen äter till middag, somna hungrig varje kväll och avstå kompisumgänge på grund av att mat i deras sällskap inte kommer att kunna undvikas. I vilken värld är det normalt? Tell me, snälla.

Jag må vara normalviktig (än så länge) och mensen är som den ska, men jag har fan inte ett värdigt liv som det är nu.

Började gråta och ville springa därifrån på en gång men lyckades sitta kvar. En timme och ett par pappersservetter senare tror jag att jag fått henne att förstå att det här inte är normalt och hon skulle ta upp det på behanlingskonferrensen. Ville flertalet gånger bara rusa därifrån. Oh lord, jag kände mig så ignorerad, nertrampad och orespekterad. Sen när ska man behöva övertala en läkare att man behöver hjälp med sin ätstörning?

Är ångestfylld mer eller mindre hela dagarna numera. Försöker hitta ord som kan beskriva pinan, men jag hittar inga.

Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben och organiserar om trots att den redan är så ren och organiserad den kan bli i tron om att ångesten ska lätta men effekten blir den motsatta. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden och innan jag ens hinner blinka så har det gått en timme och här sitter jag med 10 blödande, svidande och såriga fingertoppar samt ett par helt bortrivna tånaglar och därmed konstant fysisk smärta som inte kommer försvinna under de närmsta tre dagarna. Ångesten är dock borta.

Med ångesten någorlunda under kontroll så försöker jag än en gång att formulera ett par beskrivande ord. Jag tar upp dagboken och börjar lugnt och sansat att föra ner tankar och känslor på papper. Hur mycket jag vill stanna tiden, hur gärna jag vill väga 53 kilo igen och därefter bara frågetecken, frågeteckan, frågetecken. Jag förstår mig inte på livet. Varför kom jag inte med någon instruktionsbok som alla andra fysiska ting här i världen? Jag hamnar åter igen i gråt och även ångesten blossar upp. Efter ytterligare en halvtimmes inre panik ger jag upp den här dagen och stänger mina ögonlock. Somnar om jag har tur.

Drömmer konstiga drömmar. Hur jag blir tvångsinlagd, träffar märkliga människor, ser oförklarliga symboler överallt. Vaknar i ett ryck och till mitt stora hat så är plötsligt en ny dag inledd.

Vad ska jag äta till frukost? Om jag tar juice så måste jag skippa mackan. Eller ska jag ta fil? Medicinen tar jag i alla fall. Ska jag ta jeansen idag eller strumpbyxor? Varför ligger hårborsten på fel hylla? Jag har en känsla att jag drömde nåt om tvångsinläggning, men minns inte helt. Vad ska jag nu göra, jag har städat mitt rum trettio gånger redan. Ser TV. Halvlägger mig i sängen med datorn. Himmel så trött jag är! Ska bara blunda i två sekunder! - - - - - - - Va, sov jag? Fan, det är middag, vill inte, vill inte, vill inte. Jag tar bara lite pasta. Jaha, fort var den uppäten - jag är så jävla hungrig!! Tar bara liiite till. Men dricker vatten förståss. Allt annat är onödiga kalorier. Helvete, varför åt jag dom där tre extra köttbullarna? Och den där såsen som egentligen bara består av grädde? Är jag helt från vettet eller? Har jag bloggat något idag? Juste, måste tvätta. Hamnar framför TV'n igen. Ser Biggest Looser - kan dom så kan jag! Typ. Kvällsfika och mamma tar fram chokladasken. Ska. Bara. Ta. En. Bit. Och där slank visst ett par pepparkakor ner. Har också tappar räkningen på chokladen. Helvete, helvete, helvete. Kvällsmedicinen intas i alla fall, den har jag koll på. Säger godnatt till familjen och går upp på rummet.

Tar fram datorn och ser en dokumentär på Youtube om en tjej som har en dödlig sjukdom. Tänker på min bästa vän som är så viktig för mig. Dö inte, dö inte, dö inte! Hinner också tänka tanken (för femhundratrettiosjätte gången) - vad skulle hända om jag dog? Vad skulle hända om pappa dog? Om pappa dog skulle jag dö.

Och så är jag framme i samma situation som inlägget började i, fast ett dygn senare. Jag försöker åter igen att hitta ord som kan beskriva pinan. Ångesten, oron och sorgen. Jag hittar inga. Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben än en gång. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden.

När ska detta hamsterhjul till liv stanna av så jag hinner leva?

Jag har träffat en så himla fin kille. Vänlig ända in i hjärtat, inte en sån typ som söker bekräftelse hos allt och alla, är ärlig och vågar säga fina saker, lugn och trygg som person och han är bara en sån vacker människa. Har spenderat många småtimmar i vaket läge istället för sovande, bara tänkt på honom. Jag känner både ett pirr, en glädje och ett lugn när jag är med honom. Just nu är han en av mina bästa vänner men jag tror att mina känslor kan räcka längre än så. Sa för flera flera {kanske 10?} veckor sedan till min bästa tjejkompis att det inte skulle förvåna mig om jag föll för honom. Tror det är det som håller på att hända.

Fina fina du, vad gör du med mig? Kan inte sluta tänka på och längta efter dig ♥

Bella i Breaking Dawn! Haha well, jag antar att det är den digitala tekniken som gör det möjligt att porträttera henne på det sättet. Så smal och undernärd menar jag. Insjunkna kinder, beniga axlar, skulderblad och ryggkotor som sticker ut ur huden...

Det läskiga är. Jag är inte 100% övertygad om att jag tycker det är vackert längre. Betyder det att min syn på människokroppen generellt håller på att "normaliseras"? Betyder det att jag håller på att bli frisk, normal, neutral, whatever..? Det skrämmer mig.

Tills jag vet säkert så intalar jag mig själv om att det är vackert. Som konst. För det är det. En smal människokropp är konst för mig, vacker eller inte - det är konst.

Det är så upp-och-ner allting.

Ångest. Vaken småtimmarna. Vankar av och an. Tänker dåliga tankar. Somnar mot morgonen. Drömmer kusliga drömmar. Kliver upp kring 11 och tar en liten frukost. Ledig från skolan. Trött, och sover nu och då ett par timmar under dagen. Gör inget vettigt. Slösurfar. Middag. TV. Kvällsfika. Borde gå i säng. Borde sova. Kan inte sova. Får ångest igen. Timmarna går. Somnar.

Imorgon ska jag på bio med några vänner. Vi har en mail-konversation på Facebook alla fyra, och de planerar att äta middag innan. Jag totalvägrar. Läser deras inlägg om vad de ska beställa för något. En länk kommer upp - menyn. Klickar. Läser; Pasta Alfredo, bacon- och ostburgare, vitlöksmarinerad lax, 200g oxfilé och potatisgratäng, BBQ-glaserade ribs med cole slaw och strips.....

Blir åksjuk. Får svårt att andas. Yr.
Inget av det låter gott.

Blir bara så... Både förfärad över.. över all mat jag ser framför mig när jag läser menyn. Att folk faktiskt äter sånt. Betalar dyrt och äter med glädje. Blir också förfärad över varför mitt förhållande till något så basalt som mat tagit en så underlig vändning.

Ska gå och ta ett glas vatten.

01:28 en onsdagnatt.
En timme och 28 minuter för mycket.

Målar vattenfärger.
Det är tårar, sorg och mörker. För mycket.

Är vilsen.
Vilken väg tar man när alla redan är tagna?

Gråter.
För mycket.

Ångrar.
För mycket.

Lever.
För lite.

Hungrig. Törstig. Ont i huvudet, som fan. Törstigheten är det enda jag skulle kunna tänka mig att göra något åt nu. Vill för i helvete inte äta och en Alvedon orkar jag inte gå ner och hämta. Vatten är lättillgängligt, fast nä, kommer inte hinna kissa ut det tills vägning imorgon.

Vågen imorse
65,2 kilo / 167cm
Feta jävel.

Lessie var här hos mig här om dagen. Det är lite hat/kärleksrelation jag har till mina hjärnspöken. Ja, ibland kan jag fatta att det är jag som skapar rösterna, men det är så konstigt, för det känns ju som att det är på riktigt. Det är på riktigt. Det måste vara på riktigt, för jag har sett henne, hon får mig att känna saker, göra saker och säga saker. Hon finns. Jag vet bara inte riktigt hur det hänger ihop allting.

Sist blev hon arg på mig. Sa att jag skulle lyda henne och inte äta, annars skulle hon ge sig av. Och dum som jag så vill jag inte förlora henne. Psykiatrin ger mig medicin för mina röster, men jag kan inte släppa dem. Jag behåller rösterna och jag drar ner på maten. Det är nog bäst så.

Hatar livet. Hatar mat. Hatar UNS.

UNS är en jävla låtsas-sjukdom. En diangos som alla misslyckade men lika miserabla får. Hatar att inte kunna kontrollera maten till 100%. Hatar att mina ben styr mot glassfrysen på affären men allt jag har i tankarna är "NEJ NEJ NEJ" - vill inte ha mat, vill inte äta, vill inte bli fet. Fetare, menar jag. Men benen bara fortsätter att gå.
Väl hemma så är inte ens glassen god. Alls. Alldeles för gräddig, fettig och äcklig. Men handen fortsätter med samma rörelse, fattar skeden och skopar upp en tugga. Allt jag har i tankarna är "NEJ NEJ NEJ".

Det finns ingen logik i det här.

03:22.
Vill skära.

Ni vet, man surfar runt på nätet, klickar upp en länk, klickar vidare, klickar lite till, och tillslut är man inne på self harm-sidor och vilsna själar visar bilder på sitt blod.

Jag har varit skadefri {well, skärfri åtminstonde} sen i oktober 2010. Vågar inte skära, med risk för att fastna igen. Men vet ni vad? Det enda på min kropp som tydligt syns och skriker hjälp, jag är inte okej, det är mina ärr och tragiskt / tur nog börjar de blekna. Röda ärr blev till vita ärr som smälter in i min bleka hudton. Plötsligt är allt som bekräftar mitt lidande borta.

Skära?

Vad är det här för liv egentligen? Svälta ena veckan. Hetsa andra. Okej, inte hetsa, snarare äta normalt, men med tanke på hur lite jag åt förra veckan så är denna vecka likt en enorm kaloribomb. Hur som. Det har gått fyra år och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt "Nu. Nu fixar jag det". Intalar mig själv att jag en dag kommer få se de gyllene siffrorna på vågen {48,0 kilo} och min lycka ska vara gjord. Intalar mig själv att jag är stark nog att fullfölja vägen, inte vända om när jag kommer till första uppförsbacke. Intalar mig själv att jag kan. Att detta ska vara värt allt kämpande, all ångest, alla tårar. Ändå vet jag att den enda jag lurar är mig själv. Jag har fått massvis med chanser till bra behandlingsmöjligheter. Ska exempelvis på möte med Freja {ätstörningsenheten i Umeå} om två veckor. Kommer jag vilja inleda behanling och få vårdplan där? Nej. Den enda jag lurar är mig själv, den enda jag lurar är mig själv, ekar i mitt huvud.

Ändå kan jag inte undgå att bestämma med mig själv - imorgon. Det är starten på mitt liv som perfekt anorektiker. Imorgon och den kommande veckan, den kommande månaden, den kommande terminen, då ska jag rasa. Visa dem att jag kan. Att jag är bättre än dem. Att jag kan ta min revanch.

{Fortfarande inser jag att allt jag skrivit i detta inlägg talar emot sig själv och jag bjuder på dubbelmoral efter dubbelmoral. Kanske är det just det som är själva ätstörningen.}

För en vecka sedan var livet så bra. Jag och Mr.Could have been my B-friend but that's never gonna happen var fortfarande on-going och kärlek var en bra sak. En grym utekväll med bästa gänget värmde färskt i tankarna. Hade just träffat underbara Olive från England och det faktum att hon skulle åka hem tre dagar senare var inte alls något som brydde mig. Det kändes som att den kvällen skulle vara för evigt. Allt var ju så bra. Så bra att jag till och med för en kort, kort stund övervägde att låta livet vinna. Låta livet vinna och skrota all psykisk ohälsa. Bara leva.

Men nu då? Sitter ensam på mitt rum. Mr.Could have been my B-friend but that's never gonna happen har i en enda kort liten mening sammanfattat att han bara vill vara vän med mig och jag både älskar och hatar honom på samma gång. Olive är tillbaka i England, flera hundra mil härifrån. Vi som var så bra. Jag bara väntar på att två av mina närmsta vänner ska flytta mil härifrån, till andra städer för att studera på universitet. Jag blir kvar. Ensam och all alone.

Nu kommer tårarna. Åt för mycket till middag och ångesten sköljer över mig. Ångest över mat, över vänner, över framtiden, över kärlek och över livet.
Måste ut och spring bort känslor och tankar.
Vi hörs. Kanske.

Apatisk.

Han som borde vara min är snart någon annans.
Han som jag älskar älskar någon annan.
Jag står inte ut.

I varje sång som spelas hörs kärleksfulla rader.
› I can't live without you.
› I'll never let you go.
› L - is for the way you look at me.
SLUTA. Jag står inte ut.

Det bryter ned mig från insidan och ut. Att inte veta. Att inte få känna. Att du kanske inte är min. Du har aldrig varit min och kommer säkerligen inte heller någonsin bli det.

Jag känner mig som tredje hjulet.
Den som blir kastad likt en trasdocka från famn till famn men ingen tar emot mig.

Apatisk, och jag står inte ut.

Byter spellista till min gråtar-lista. Där finns garanterat inga kärleksfulla rader som fyller mig med hat. Där finns endast tårar. Och där känner jag mig hemma.

Är det såhär livet ska vara?

Snälla.

Jag tog studenten för tre dagar sedan. Studenten ägde och allt var bäst - tills nu. Nu kommer vad-ska-jag-nu-göra-med-livet-tårarna, jag-kommer-sakna-er-som-fan-tårarna och jag-älskar-er-alla-tårarna.

Kommer aldrig dansa en dansklass med mina dansarklasskompisar. Aldrig mer koka vatten i den förr gemensamma vattenkokaren. Aldrig mer ligga på varandra i en hög och känna sig fullt normal. Aldrig mer trängas bland skåpen. Aldrig mer tisdagsfika tillsammans. Aldrig mer stå på skolans scen. Aldrig mer ha klassfest tillsammans, eftersom vi inte kommer gå i samma klass längre. Aldrig mer samma underbara klass. Aldrig mer.

Alltså. Jag tror att jag snart är nästan kär i min bästa killkompis. Sånt där som inte får hända. Shit, vad gör man? Offra en eventuell livslång vänskap för något temporärt som hjärtat skriker efter?

Han är perfekt. En sådan energiknippe och charmör när han står på scenen med gitarren eller basen i högsta hugg. Så sexig när han gör ljud till konserter. Kopplar sladdar, trycker på knappar och drar i reglage, ååh..  För att inte tala om när han har den urfina gubbkepsen på sig och det vita ribbade linnet. Åh. Så. Snygg. Älskar att han kan prata djupa saker. Älskar att han blir berörd när han pratar om sin systers cancer som hon hade som liten. Det är så fint. Han är en riktig människa. Han vill alltid sitta med ryggen mot en vägg när vi är på café så att han ska ha koll på läget. Han är den omtänksammaste människa jag vet, och han sätter alltid andra före honom själv. Han gillar inte Converse och vill inte heller klippa den där "inne-frillan" för killar med rakat på sidorna. Han vill vara sig själv. Någon annan behöver han inte vara, du är perfekt som du är.

Än så länge visar jag inte så mycket för honom, känslor alltså. Det känns så.. tabu. Han är liksom en av mina bästa vänner. Det som spelas upp i mitt huvud om jag skulle berätta för honom, eller visa något, är att han kommer neka och sedan blir allt stelt, vi glider ifrån varandra, slutar ses över en kopp kaffe, inga fler internskämt och inte fler skratt. Det som spelas upp i mitt huvud om jag inte berättar för honom är hur jag sakta men säkert bryts ned och tillslut är jag bara ett skal som en gång hade en själ med känslor. Det skulle bli en sådan blockad.
Jag. Står. Inte. Ut.
Help?!

Kuriosa;
Han/honom är nämnt 20 gånger i detta inlägg.

The end.

Jag vill inte höra fågelkvitter. Solen gör mig arg. Jag vill inte ha barn som leker och skrattar utanför mitt fönster. Det jag brukade älska, det hatar jag. Det som var vitt är nu svart. Det där med lycka, välmående och inre fred, det är inget annat än en fantasi. Det finns inget sånt. Det enda som finns är ränder på kinderna efter mascaran som försvann med tårarna, skakiga händer, snabba fotsteg i gruset och en andning som är allt annat än lugn. Allt är bara svart, dovt, dunkelt och hemskt.

Min värld.