Är ångestfylld mer eller mindre hela dagarna numera. Försöker hitta ord som kan beskriva pinan, men jag hittar inga.

Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben och organiserar om trots att den redan är så ren och organiserad den kan bli i tron om att ångesten ska lätta men effekten blir den motsatta. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden och innan jag ens hinner blinka så har det gått en timme och här sitter jag med 10 blödande, svidande och såriga fingertoppar samt ett par helt bortrivna tånaglar och därmed konstant fysisk smärta som inte kommer försvinna under de närmsta tre dagarna. Ångesten är dock borta.

Med ångesten någorlunda under kontroll så försöker jag än en gång att formulera ett par beskrivande ord. Jag tar upp dagboken och börjar lugnt och sansat att föra ner tankar och känslor på papper. Hur mycket jag vill stanna tiden, hur gärna jag vill väga 53 kilo igen och därefter bara frågetecken, frågeteckan, frågetecken. Jag förstår mig inte på livet. Varför kom jag inte med någon instruktionsbok som alla andra fysiska ting här i världen? Jag hamnar åter igen i gråt och även ångesten blossar upp. Efter ytterligare en halvtimmes inre panik ger jag upp den här dagen och stänger mina ögonlock. Somnar om jag har tur.

Drömmer konstiga drömmar. Hur jag blir tvångsinlagd, träffar märkliga människor, ser oförklarliga symboler överallt. Vaknar i ett ryck och till mitt stora hat så är plötsligt en ny dag inledd.

Vad ska jag äta till frukost? Om jag tar juice så måste jag skippa mackan. Eller ska jag ta fil? Medicinen tar jag i alla fall. Ska jag ta jeansen idag eller strumpbyxor? Varför ligger hårborsten på fel hylla? Jag har en känsla att jag drömde nåt om tvångsinläggning, men minns inte helt. Vad ska jag nu göra, jag har städat mitt rum trettio gånger redan. Ser TV. Halvlägger mig i sängen med datorn. Himmel så trött jag är! Ska bara blunda i två sekunder! - - - - - - - Va, sov jag? Fan, det är middag, vill inte, vill inte, vill inte. Jag tar bara lite pasta. Jaha, fort var den uppäten - jag är så jävla hungrig!! Tar bara liiite till. Men dricker vatten förståss. Allt annat är onödiga kalorier. Helvete, varför åt jag dom där tre extra köttbullarna? Och den där såsen som egentligen bara består av grädde? Är jag helt från vettet eller? Har jag bloggat något idag? Juste, måste tvätta. Hamnar framför TV'n igen. Ser Biggest Looser - kan dom så kan jag! Typ. Kvällsfika och mamma tar fram chokladasken. Ska. Bara. Ta. En. Bit. Och där slank visst ett par pepparkakor ner. Har också tappar räkningen på chokladen. Helvete, helvete, helvete. Kvällsmedicinen intas i alla fall, den har jag koll på. Säger godnatt till familjen och går upp på rummet.

Tar fram datorn och ser en dokumentär på Youtube om en tjej som har en dödlig sjukdom. Tänker på min bästa vän som är så viktig för mig. Dö inte, dö inte, dö inte! Hinner också tänka tanken (för femhundratrettiosjätte gången) - vad skulle hända om jag dog? Vad skulle hända om pappa dog? Om pappa dog skulle jag dö.

Och så är jag framme i samma situation som inlägget började i, fast ett dygn senare. Jag försöker åter igen att hitta ord som kan beskriva pinan. Ångesten, oron och sorgen. Jag hittar inga. Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben än en gång. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden.

När ska detta hamsterhjul till liv stanna av så jag hinner leva?