Var på bedömningssamtal på Freja här i Umeå i onsdags, alltså anorexi- och bulimienheten. Nervös och jätteorolig. När jag och läkaren suttit och pratat i en halvtimme kanske, och jag hunnit berätta kort om maten och hur orolig hela matsituationen är, psykosen förra vintern, att jag inte klarar skolan, att jag känt mig deprimerad på slutet... Ja, då säger hon "Det där låter helt normalt."

Ursäkta mig?! I vilken värld är det normalt att väga sig morgon och kväll, räkna kalorier tills man stupar, äta 1/3 av vad övriga familjen äter till middag, somna hungrig varje kväll och avstå kompisumgänge på grund av att mat i deras sällskap inte kommer att kunna undvikas. I vilken värld är det normalt? Tell me, snälla.

Jag må vara normalviktig (än så länge) och mensen är som den ska, men jag har fan inte ett värdigt liv som det är nu.

Började gråta och ville springa därifrån på en gång men lyckades sitta kvar. En timme och ett par pappersservetter senare tror jag att jag fått henne att förstå att det här inte är normalt och hon skulle ta upp det på behanlingskonferrensen. Ville flertalet gånger bara rusa därifrån. Oh lord, jag kände mig så ignorerad, nertrampad och orespekterad. Sen när ska man behöva övertala en läkare att man behöver hjälp med sin ätstörning?

Väger horibelt mycket just nu. Gårdagen blev ett riktigt misslyckande, och sånt sätter spår på vågen... Ville inte ens ha den där maten. Jag var och är fortfarande ruskigt motiverad till att rasa. Intalar mig själv - håll ut till du rasar!

AnaMia {anamia.junity.com} har stängt ner, nån som vet ett annat svenskt forum dit många "flyttat"? Tell me!

Har suttit stora delar av dagen och kollat på balett. Det hålls just nu en internationell balettävling i Schweiz för unga talanger mellan 15 och 18 år. Har kollat bilder och videoklipp som spelats in - oj, vilken thinspo! De är så himla himla vackra. Och balettälskare som man är så kan jag ju inte undgå att det var jag som befann mig på Pirx de Lausanne nu.