...är snart 19 år
...har aldrig haft ett jobb
...kommer måsta gå 4 år i gymnasiet
...läser ca 50% denna termin men orkar ändå inte med skolan
...äter anti-psykotiska, anti-depressiva och lugnande mediciner
...är smått intresserad av en kille som låtsas som att jag inte finns
...ligger på IG-gränsen i en A-kurs
...har färre och färre nära vänner kvar
...depression är min granne
...jag är ful, fet och grotesk {inte konstigt att han inte vill veta av mig}
...kan inte ens göra något så basalt som att äta normalt
...är inne på mitt tredje år inom psykiatrin
...firar 4 år tillsammans med ätstörningen till sommaren
...sover på helt fel tider
...är helt jävla misslyckad

Så hungrig. Men jag ska härda, jag ska vänja mig vid hunger igen.

4 mackor á 20 kcal
3 chokladbollar {fetto}
1 glas juice
1 liten bit lasagne
1 Risifrutti

Varit med om värre, oja, men varit med om så mycket bättre matdagar också.
Saknar de bra matdagarna.

Jag har skrivit upp mitt ena viktmål på handleden. 55 kilo. Strax under den vikt jag låg på när jag skrevs in i psykiatrin för drygt 2 år sedan. Ska tillbaka till den vikten. Sen även förbi.

Gråter tårar. Livet... varför?
Anna, du må vila i frid.

Jag måste gång på gång intala mig själv att jag ska inte dö. Jag - ska - inte - dö. Ändå är jag i dessa stunder rädd för att jag ska göra en felaktig handling och att det ska sluta på ett sätt ingen vill det ska sluta. Inte ens jag.

Men psykisk ohälsa. Det är inget man har kontroll över.

Fläskberg.. Har ätit frukost, tårta, chokladbollar, middag, mer chokladbollar, american cookies, ännu mer chokladbollar, en bulle, juice.... Har seriöst vandrat från kalas till kalas, bara mer och mer go'fika. Fyfan.

Imorgon, skollunchen. Ska äta jättelite. Vi har besök från, ehm.. ...södra Sverige {Hej jag är en anonym jävel, vill inte avslöja för mycket...} i klassen under ett par dagar, vill inte visa hur fet och glupsk jag är inför dom. Pyttelite skollunch - blir en enkel match, maten är ju inte direkt god så.

Men helgen har varit sämst, bara en massa jävla mat.
Egentligen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer. Jag känner mig bara så jävla grotesk nu {men som om det vore en nyhet? Nej} och skulle vilja trycka på en knapp och hips vips väga 15 kilo mindre. Fast, om det vore så enkelt så skulle alla vara pinnsmala. Men nope, det krävs diciplin för att nå dit. Och OM jag ska nå dit. Förr eller senare.

Loggade in och tänkte publicera ett fjuttigt inlägg. Slutade med en make over av headern. {Tryck F5} Det är jag på bilden, plus lite redigering. Vet dock inte om jag gillar den. Fast den hör ihop med namnet. Razors in darkness.

Dock var det länge sen jag behövde ta till några razors. Hade fetaste impulsen för några dagar sen men jag lyckades hålla tankarna på annat håll. Rätt bra, jag har nog med ärr redan..

Men det är mycket som gnager inom mig. Jag har dragit ned ännu mer på skolan, men ändå orkar jag inte med dagarna. Jag vill stänga in mig och aldrig se dagens ljus, men då pajjar jag min praktikplats och det vore inte det bästa. Jag har hittat den perfekta killen men han vill inte hitta mig. Snart tar man studenten, men guess what, jag åker dirre tillbaka till skolbänken efter sommaren. Hej, 4 år på gymnasiet är min grej det. KUL. Det brukar kännas okej med fyra år, men nu känns det bara bajs. LIVET SUGER.

Jag vill bara stänga in mig, svälta mig smal, bli perfekt och sen kanske leva livet. Kanske. Jättekanske om jag ska vara ärlig. Troligtvis kommer jag inte vilja det, inte ens när jag är smal. Men what to do, har man blivit tilldelad ett skitliv så..

Balle, jag har ångest. Det märks i hur jag skriver. Orden bara matas fram av sig själva. Jag skriver före och tänker efter - så mycket ord finns i huvudet på mig nu, när jag har ångest, så att jag inte hinner tänka i samma takt som de produceras. Ingen, ingen, ingen läser detta dravvel, men är är väl kul att läsa om 20 år. NOT. Jätteroligt att läsa om mina icket exsiterande roiga tonårsår. Jätte.

Jag är så jävla miserabel. 18 år och käkar anti-psykotiska, anti-depresiva och lugnande som om det inte fanns någon morgondag. Nästan. Vi höjde min dos lugnande idag i alla fall. Ah, roligt. Intresseklubben antecknar. SHIT, sluta babbla!! Kan ni förstå vilken röra det är inom mig? Kanske, kanske inte. Men who cares?

Hej mina två läsare, typ..

Jag är inte på humör. Jag skulle kunna vara, men det snurrar i skallen. Svälta, hetsa, fasta, banta, överträna, kräkas eller dö? Det är frågan. Att vara eller att inte vara. Pladder, pladder - jag får inte tag på orden!

Jättehärlig promenad på 1 timme tidigare idag. Eller ja.. Det började med musik i kärlekens tema {snälla lille pöjk, se mig} samt ett öppet och glatt sinne. Slutade med att jag lyssnade på låten Waltz Moore på högsta volym, stressade steg, frånvarande blick, andan i halsen och tankarna på fettet. Ångest.

Ska det börjas igen? Denna matångest. Ja.
Flera veckor utan denna ångest, varför kommer den tillbaka just nu? När saker och ting ordnar upp sig och jag faktiskt började tycka om livet lite i alla fall. Jag tänker; "Detta måset vara mitt öde - ständigt förföljd av min ätstörning".