För en vecka sedan var livet så bra. Jag och Mr.Could have been my B-friend but that's never gonna happen var fortfarande on-going och kärlek var en bra sak. En grym utekväll med bästa gänget värmde färskt i tankarna. Hade just träffat underbara Olive från England och det faktum att hon skulle åka hem tre dagar senare var inte alls något som brydde mig. Det kändes som att den kvällen skulle vara för evigt. Allt var ju så bra. Så bra att jag till och med för en kort, kort stund övervägde att låta livet vinna. Låta livet vinna och skrota all psykisk ohälsa. Bara leva.

Men nu då? Sitter ensam på mitt rum. Mr.Could have been my B-friend but that's never gonna happen har i en enda kort liten mening sammanfattat att han bara vill vara vän med mig och jag både älskar och hatar honom på samma gång. Olive är tillbaka i England, flera hundra mil härifrån. Vi som var så bra. Jag bara väntar på att två av mina närmsta vänner ska flytta mil härifrån, till andra städer för att studera på universitet. Jag blir kvar. Ensam och all alone.

Nu kommer tårarna. Åt för mycket till middag och ångesten sköljer över mig. Ångest över mat, över vänner, över framtiden, över kärlek och över livet.
Måste ut och spring bort känslor och tankar.
Vi hörs. Kanske.