Alltså. Jag tror att jag snart är nästan kär i min bästa killkompis. Sånt där som inte får hända. Shit, vad gör man? Offra en eventuell livslång vänskap för något temporärt som hjärtat skriker efter?

Han är perfekt. En sådan energiknippe och charmör när han står på scenen med gitarren eller basen i högsta hugg. Så sexig när han gör ljud till konserter. Kopplar sladdar, trycker på knappar och drar i reglage, ååh..  För att inte tala om när han har den urfina gubbkepsen på sig och det vita ribbade linnet. Åh. Så. Snygg. Älskar att han kan prata djupa saker. Älskar att han blir berörd när han pratar om sin systers cancer som hon hade som liten. Det är så fint. Han är en riktig människa. Han vill alltid sitta med ryggen mot en vägg när vi är på café så att han ska ha koll på läget. Han är den omtänksammaste människa jag vet, och han sätter alltid andra före honom själv. Han gillar inte Converse och vill inte heller klippa den där "inne-frillan" för killar med rakat på sidorna. Han vill vara sig själv. Någon annan behöver han inte vara, du är perfekt som du är.

Än så länge visar jag inte så mycket för honom, känslor alltså. Det känns så.. tabu. Han är liksom en av mina bästa vänner. Det som spelas upp i mitt huvud om jag skulle berätta för honom, eller visa något, är att han kommer neka och sedan blir allt stelt, vi glider ifrån varandra, slutar ses över en kopp kaffe, inga fler internskämt och inte fler skratt. Det som spelas upp i mitt huvud om jag inte berättar för honom är hur jag sakta men säkert bryts ned och tillslut är jag bara ett skal som en gång hade en själ med känslor. Det skulle bli en sådan blockad.
Jag. Står. Inte. Ut.
Help?!

Kuriosa;
Han/honom är nämnt 20 gånger i detta inlägg.

The end.