Vad är det här för liv egentligen? Svälta ena veckan. Hetsa andra. Okej, inte hetsa, snarare äta normalt, men med tanke på hur lite jag åt förra veckan så är denna vecka likt en enorm kaloribomb. Hur som. Det har gått fyra år och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt "Nu. Nu fixar jag det". Intalar mig själv att jag en dag kommer få se de gyllene siffrorna på vågen {48,0 kilo} och min lycka ska vara gjord. Intalar mig själv att jag är stark nog att fullfölja vägen, inte vända om när jag kommer till första uppförsbacke. Intalar mig själv att jag kan. Att detta ska vara värt allt kämpande, all ångest, alla tårar. Ändå vet jag att den enda jag lurar är mig själv. Jag har fått massvis med chanser till bra behandlingsmöjligheter. Ska exempelvis på möte med Freja {ätstörningsenheten i Umeå} om två veckor. Kommer jag vilja inleda behanling och få vårdplan där? Nej. Den enda jag lurar är mig själv, den enda jag lurar är mig själv, ekar i mitt huvud.

Ändå kan jag inte undgå att bestämma med mig själv - imorgon. Det är starten på mitt liv som perfekt anorektiker. Imorgon och den kommande veckan, den kommande månaden, den kommande terminen, då ska jag rasa. Visa dem att jag kan. Att jag är bättre än dem. Att jag kan ta min revanch.

{Fortfarande inser jag att allt jag skrivit i detta inlägg talar emot sig själv och jag bjuder på dubbelmoral efter dubbelmoral. Kanske är det just det som är själva ätstörningen.}