Precis som det rubriken säger, exakt så sa min terapeut till mig när jag berättade för honom vad som hänt mig. Så jävla, jävla sant.

 

Jag lärde känna en riktigt dryg kille för snart ett år sedan. Dryg på det sättet att han enkelt kunde säga mindre vänliga saker till sina vänner, förde sig själv på ett olämpligt och omoget sätt och han raggade gärna på varje tjej han fick syn på som fått 10 poäng i snygghet enligt hans skala. Alla i hans närvaro, inklusive jag efter ett par veckor, visste att han inte menade det han gjorde och sa, och han berättade senare själv för mig att han agerade på det sätt han gjorde eftersom han tyckte det var kul och något som kryddade en grå vardag.

 

Under den gångna vintern började vi lära känna varandra på riktigt. "Hej"-et när vi möttes i skolan byttes ut till vänskapskramar. Korta chattmeddelanden på Skype blev till långa. De långa chattmeddelandena blev till oändliga videosamtal som räckte in på mörkaste natten. Våra "get together"s i skolbiblioteket för att plugga tillsammans blev till en filmkväll bara han och jag. Och så kom ämnet sex på tal.

 

Detta var för ca 2 månader sedan och jag var 100% oerfaren när det kom till sex. Han å andra sidan visste precis vad han ville och inte ville. Ville ha - sex. Ville inte ha - ett förhållande. För att göra en mycket lång historia relativt kort så blev det inget sex den kvällen då jag var säker på min sak - jag ville inte. Jag trivdes så otroligt bra i hans sällskap, men jag kände mig inte trygg.

 

Ungefär två veckor senare skulle vi avverka vår tredje filmkväll. Under dessa två veckor hade det där med sex fått landa i mig och jag kände mig mer och mer sugen och redo. Inför den tredje filmkvällen visste både han och jag vad som väntade och vi kastade kläderna så fort vi stängt dörren bakom våra ryggar.

 

Sex i skolan. Utomhussex. Stående, liggande, sittande och upp-och-ner. Alla gånger vi träffats och haft sex har jag kunnat stänga av alla känslor - tills för en vecka sedan. Allt bara vällde över mig. Noll till 100 på en sekund. Så fort vi skiljts åt förra söndagen och jag hade satt mig på cykeln på väg hem smög sig tårarna fram samtidigt som jag redan saknade hans famn och kyssar.

 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

Under den gångna veckan har min flirt / ragg / KK / vän / strul / kalladetvadduvill varit på Peace and Love. Hade han inte varit där hade jag tagit snacket med honom på en gång bara för att jag under hela veckan varit så otroligt ledsen över läget. Jag har träffat en underbar person som jag allra helst vill ha för mig själv medan han inte vill vara någons. Jag var tvungen (för mitt eget bästa) att skicka ett sms till honom i måndagskväll och berätta att jag börjar ha känslor. Kunde inte hålla det inne. Fick tillbaka "Det är lugnt, vi pratar mer efter Peace". Varken mer eller mindre.

 

För två månader sedan då vii började prata om sex så sa han att känslor bara ställer till med bekymmer och fan så rätt han hade. Ni anar inte hur bekymrad jag varit under denna vecka. Ovissheten har dödat mig. Står han fast vid att inte vilja höra ihop med någon eller har han ändrat inställning de senaste månaderna. Kommer han skälla på mig eller trösta. Kan jag vara lycklig över mina känslor eller är dem bara i vägen.

 

Kom hem nu, nu, nu så att vi kan reda ut detta.

(Kom hem nu, nu, nu så att du kan bli min.)