Jag känner inte alls att jag hör hemma på samma sätt i klassen längre. Verkligen inte bland tjejerna iallafall. Beror delvis på att jag är i skolan så sällan, att jag missar det som är "on topic" gällande skolan, men nä, jag känner inte att.. Det känns som att jag antingen är ett steg före, eller ett steg efter dem. Som att jag är från en parallell värld. Vi talar inte riktigt samma språk längre. Det är synd, för det är fina människor. Och det är synd, för jag känner mig oönskad.

En grej.. Två tjejer i klassen har varit utomlands i ca 1 månad nu, båda två av dem har varit dem som stått mig närmast. Nu när de har kommit hem så skriver de på sina bloggar och som statusuppdatering på Facebook saker i stil med "Åh, nu är jag hemma! Saknar värmen, men det är kul att träffa mina favoriter - Namn, Namn, Namn, Namn och Namn rabblar upp halva klassen, har saknat er!" SJÄLVKLART är inte jag en av de saknade. Thanks alot...

Imorgon {idag, kolla klockan..} ska jag på fest hos en i klassen, en av de tjejerna som var utomlands. Turduvorna ska dit också. Det spelas upp scenarion i mitt huvud..
» Jag går in i ett annat rum i hennes lägenhet och där står de med tungorna i varandras halsar.
Eller...
» Dem två sitter i soffan och är happy and enjoying the moment. Jag sitter inne på toan och grinar.
Eller...
» Min favorit - Jag ger dem båda mördarblickar och de två känner skuld och jag går därifrån med en vinst, tjoho!

Jag hoppas såklart på att det sista ska hända, men mest troligt är det nog att alternativ 2 händer. De lever livet och jag grinar tårar.

F U C K
Livet är hårt.