För första gången tror jag att jag upplevt det jobbigt att ha gått ner i vikt. Den känslan var tack och lov kortvarig, menar, vem fan vill inte gå ner i vikt?? Det är ju det jag lever för. Typ.

För några dagar sedan provade jag min studentklänning jag hade förra året, bara för att känna smaken av studenten igen. {Long story short - jag går ett fjärde år i gymnasiet, tog studenten förra året men går ett år till så det blir ännu ett studentfirande, haha.} Hade tänkt mig samma klänning som förra året bara för att jag inte orkade med hetsen att leta ny klänning, sååå, jag provade den igen. För stor. Det är en axelbandslös sådan med en korsettliknande överdel och den ramlade i princip rakt ner när jag dragit upp dragkedjan i sidan. Fuuu. Att sy in den skulle inte bli snyggt eftersom jag 1 - är kass på att sy, och 2 - det där korsetthelvetet sätter ändå käppar i hjulen så..

Köpa ny klänning allså! Otaggat. Fast, måste jag välja mellan att gå upp dessa kilon eller köpa ny klänning så vet vi nog alla vad jag väljer, haha!

Det är minus 6,3 kilo på 4 månader. Rätt lite när man pratar siffror, men ganska mycket om man tänker på att jag knappt ansträngt mig alls. Inte tränat nånting förutom sprungit två gånger under dessa 4 månader samt korta promenader i vårsolen. Har haft en ätarvecka då allt gick ner, men annars har jag inte ens känt mig sugen på mat. Inte räknat kalorier, inte planerat måltider, bara levat och ändå gått ner så pass i vikt. Nöjd och tänker fortsätta så!

·· Min terapeut ska få andra arbetsuppgifter och jag kommer måsta byta kontakt.
·· Måste troligast söka ett till sommarjobb då jag bara får jobba helger på det jag redan fixat.
·· Fick se 66,8 på vågen här om dagen. Lägsta under 2O12 och säkert lägsta på cirka ett år också!
·· Kom inte till skolan idag, som alla andra dagar.
·· Längtar efter kärlek men undrar om jag kan hantera den.
·· Har ätit 5 russin, 1,5 dl blomkålssoppa och 8 rutor marabouchoklad idag.
·· Kommer troligast gå ut gymnasiet med 4 IG istället för alla MVG.
·· Jag är en allmänt vilsen flicka.

( H J Ä L P )

Imorgon är det meet-up hos en kompis ett par mil utanför Umeå. Tjejer från förra gymnasieklassen. Sådana som flyttat till STHLM men som är på hembesök och som jag inte träffat på evigheter och som jag saknar så att det gör ont. Andra som bor kvar i stan men som jag ändå håller nära om hjärtat. En av dem är en känslokall bitch som var min kompis men numera dejtar mitt ex, men dom andra girls'en verkar gilla henne ändå. I don't.

Kommer bli tåg till denna lilla håla utanför Umeå och redan där stöter jag på problem. Vad ska jag betala tågbiljetten med?? Är snuspank och de stackars kronor jag har ska räcka hela månaden, och den har just bara börjat. Föräldrarna mina erbjuder sig att sponsra tågbiljetten om jag vill fara, men frågan är ju bara om jag vill det. Klart jag vill träffa hemvändarna. Mer än gärna och med hela hjärtat! Vill dock inte träffa ma bitch {låt oss kalla henne F}, vill inte äta massa middag och god efterrätt vilket enligt planerna som smids kommer att intas, och... Nä, det var nog allt. Men F gör mig så himla osäker. Det känns som att jag ser rakt igenom henne, hennes falskhet och kalla ton och på två röda så börjar jag tvivla på hela sällskapet. Trots att dem ligger mig varmt om hjärtat.

När F blev tillsammans med mitt ex.. Oh lord, så respektlös hon var. Vi gick i samma klass då {så även mitt ex} så jag kunde ju på inget sätt alls undvika dem. Och F, vi som var vänner, hon kunde i alla fall ha gett mig ett litet "Jag förstår om det känns obekvämt, och ber om ursäkt för det, men man kan inte styra över vem man faller för, visst?" och vips så hade hela situationen avdramatiserats och vi hade varit lite mer okej, hon och jag. Men icket. När jag och några andra frågade henne om hon och mitt ex hade nåt på gång så skrattade hon bort det hela och nekade. Ett par veckor senare ser jag en bild av dem på Facebook där de bokstavligen ligger i en soffa och slickar på varandra. Ett par dagar senare offentliggör de deras relation och månaderna därefter är de som kaniner. I och med att vi har många gemensamma kompisar så hamnade vi på en del fester och diverse "kompishäng" tillsammans och F och mitt ex är så fruktansvärt oförskämda och har sex lite var stans och agerar som om inte jag fanns. Till och med andra vänner tyckte de var ofärskämda...

Kan ni tänka er att jag inte är så stort fan av henne? Hon har än inte sagt ett endaste ord till mig om hela situationen, utan spelar som om vi vore bästisar och allt var fint. Det är inte det att jag bryr mig om eller saknar mitt ex, nono, han är ett jävla punghuvud. Känner snarare att det är jobbigt att umgås med mina andra före detta klasskompisar då F är med, vilket hon alltid är. Som nämnt, det känns som att jag hamnar utanför och jag sitter hela kvällen och bara genomskådar henne, det hon gör och det hon säger.

Jag tenderar verkligen att skriva noveller när jag väl skriver. Bryr mig inte för fem öre - att skriva vet jag avlastar mitt tänkande. Det är snarare så att ingen läser, men det är inte direkt som att jag har tusentals läsare annars så. Och det är inte heller mitt mål så.

Hur som. Det var den där meet-up'en imorgon ja. Tror fan inte jag ska fara. Istället för att åka tåg, äta fet mat och umgås med F i timmar så kan jag ägna dagen åt att städa och gå långpromenad, alternativt en joggingrunda. Ska försöka vända på mina stackars kronor och se om jag har råd med en månads gymkort. Är i enormt behov kan jag lova. Och ärligt talat så lägger jag hellre mina pengar på gymkort än på umgänge, mat och fest.

Bråkade med systrarna idag och kände hur vreden och frustrationen bara växte och växte. Hade planerat TV-kväll men jag gav mig ut på årets första springtur istället. Springa bort ilskan, och kalorier för den delen. Två flugor i en smäll!

Tog mig 6,8km frammåt på 53 minuter. Och då vilade jag, alltså gick snabbt, knappt 8 minuter på hela den sträckan. Bra gjort för att vara fet och otränad som jag. Enligt iForm's mätverktyg gick jag cirka 461 kalorier minus under de 53 minutrarna. Räknat då på att jag sprang hela tiden, så dra bort litegrann från kaloriantalet då. Blev av med ilskan och brände kalorier. Vinst!

Klockan drar mot 02.15, huvudet värker och jag borde sova. Har inte tagit min Imovan ikväll, som läkaren ordinerade förra veckan för min sömn. Eller icke-existerande sömn, snarare. Hon skulle ringa mig i veckan (har inte ringt än) för en kort utvärdering och jag har verkligen slarvat med medicinen. Det är något med småtimmarna som lockar mig. Ligga vaken, tyst i huset, ensam, se serier, läsa Cosmo, surf the Internet, skriva... Varför ska det vara så svårt att ändra ett beteende...????

Var på bedömningssamtal på Freja här i Umeå i onsdags, alltså anorexi- och bulimienheten. Nervös och jätteorolig. När jag och läkaren suttit och pratat i en halvtimme kanske, och jag hunnit berätta kort om maten och hur orolig hela matsituationen är, psykosen förra vintern, att jag inte klarar skolan, att jag känt mig deprimerad på slutet... Ja, då säger hon "Det där låter helt normalt."

Ursäkta mig?! I vilken värld är det normalt att väga sig morgon och kväll, räkna kalorier tills man stupar, äta 1/3 av vad övriga familjen äter till middag, somna hungrig varje kväll och avstå kompisumgänge på grund av att mat i deras sällskap inte kommer att kunna undvikas. I vilken värld är det normalt? Tell me, snälla.

Jag må vara normalviktig (än så länge) och mensen är som den ska, men jag har fan inte ett värdigt liv som det är nu.

Började gråta och ville springa därifrån på en gång men lyckades sitta kvar. En timme och ett par pappersservetter senare tror jag att jag fått henne att förstå att det här inte är normalt och hon skulle ta upp det på behanlingskonferrensen. Ville flertalet gånger bara rusa därifrån. Oh lord, jag kände mig så ignorerad, nertrampad och orespekterad. Sen när ska man behöva övertala en läkare att man behöver hjälp med sin ätstörning?

Väger horibelt mycket just nu. Gårdagen blev ett riktigt misslyckande, och sånt sätter spår på vågen... Ville inte ens ha den där maten. Jag var och är fortfarande ruskigt motiverad till att rasa. Intalar mig själv - håll ut till du rasar!

AnaMia {anamia.junity.com} har stängt ner, nån som vet ett annat svenskt forum dit många "flyttat"? Tell me!

Har suttit stora delar av dagen och kollat på balett. Det hålls just nu en internationell balettävling i Schweiz för unga talanger mellan 15 och 18 år. Har kollat bilder och videoklipp som spelats in - oj, vilken thinspo! De är så himla himla vackra. Och balettälskare som man är så kan jag ju inte undgå att det var jag som befann mig på Pirx de Lausanne nu.

03.07

Jag kan känna sug efter mat, att jag vill äta nånting. På ett normalt, bra och friskt sätt. Men när jag väl öppnar kylskåpsdörren så är det inget som tilltalar mig. Inte heller i skafferiet eller frysen. Läser skolmatsedeln och funderar och planerar, förbereder mig. Hur mycket jag ska äta, om det är potatis eller pasta imorgon, om jag ska ta den vegetariska maten eller inte. Så att jag slipper så i den långa och stressiga matkön och bestämma sånt. Men det blir ett enkelt beslut - inget verkar gott och inget tilltalar mig. Jag känner bara avsky inför all mat. Vårrullar, nej, Potatis, nej. Lasagne, nej. Palt, nej. Fruktsallad, nej. Glass, nej. Yoghurt, nej.

Yes, där åkte navelpiercingen. Det känns tomt utan och jag har velat i dagar om jag ska ta ut den och låta den läka ihop eller inte. Men för tusan, det är fan inte snyggt med en dåligt placerad och irriterad navelpiercing. Vill så himla gärna ha en snygg knapp på magen, men har så himla mycket ärrvävnad där nu... Hört att det går att pierca trots ärrvävnad, bara att det ska göra ondare. Men hey, är jag rädd för smärta? Nono. Snarare att jag söker den... o_O

Annars då?

• Mina läppar har haft en tonad blålila färg idag. 10 poäng till mig!

• Mamma peakade att jag skulle se en dokumentär om sockerberoende. Jaha, tack då. (Vet fortfarande inte vad hon menade med det dock. Kan vara allt ifrån att hon tycker jag är sockerberoende, till att jag tänker för mycket på min vikt, till att jag är överviktig, till att jag dricker för mycket läsk..... Thanks anyway.)

• Mina nagelband är fortfarande såriga, blödande och onda. Tror det är tvångsbeteende och smärt-sökandet kombinerat som gör att jag rycker nagelband.

• Är på min högsta vikt nånsin {gångra 30 x 2 och lägg på lite till} och jag känner bara DÖ DÖ DÖ.

. . . Kanske bör man knåpa ihop och skriva ut ett schema för vägning och vikt. Morgonvikt är givet, men sen funderar jag på att tvinga mig själv till kvällsvikt också. Så kanske jag äter mindre. Hatar hatar hatar höga siffror. Vikt mitt på dagen också? Ska fundera på saken.

. . . Bara äta grönt i skolan? Gröna saker. Sallad, spenat, gurka, äpple, avoccado, broccoli, bönor, päron, druvor, etc. Nog för att jag bara tycker om hälften av det jag nyss rabblade. Äh, gör ju saken bara ännu lättare.

. . . Och piller såklart. Har två burkar äppelcidervinäger-piller hemma, en del Fiber+ också, kanske några random höj-ämnesomsättningen-piller också om jag letar. Piller, grönt och vatten, ohyes!

. . . Fick i uppdrag av psykologen att själv ringa till Freja - ätstörningsenheten här i Umeå. Skulle säga "Hej, jag skulle vilja disskutera behandlingsalternativ". Känner bara rädsla till en miljon, massvis med ångest och ännu mera press att rasa i vikt (dom kan väl inte ta emot en knubbig liten tjej som bara äter på fel tider och fel saker?). Fuck life.

Familjen ska ikväll till moster på middag och gofika. Självklart känns det bara överväldigande. Äta mat, vara trevlig och glad, visa att man uppskattar kvällen, busa med barnen, vara vuxen med de vuxna. SAMTIDIGT. Ja, kusiner och barn är också bjudna. Kusiner som är mer nyfikna än Nicke Nyfiken själv. Det är bara 100% omöjligt att kvällen kommer kunna passera utan ;

Är ångestfylld mer eller mindre hela dagarna numera. Försöker hitta ord som kan beskriva pinan, men jag hittar inga.

Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben och organiserar om trots att den redan är så ren och organiserad den kan bli i tron om att ångesten ska lätta men effekten blir den motsatta. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden och innan jag ens hinner blinka så har det gått en timme och här sitter jag med 10 blödande, svidande och såriga fingertoppar samt ett par helt bortrivna tånaglar och därmed konstant fysisk smärta som inte kommer försvinna under de närmsta tre dagarna. Ångesten är dock borta.

Med ångesten någorlunda under kontroll så försöker jag än en gång att formulera ett par beskrivande ord. Jag tar upp dagboken och börjar lugnt och sansat att föra ner tankar och känslor på papper. Hur mycket jag vill stanna tiden, hur gärna jag vill väga 53 kilo igen och därefter bara frågetecken, frågeteckan, frågetecken. Jag förstår mig inte på livet. Varför kom jag inte med någon instruktionsbok som alla andra fysiska ting här i världen? Jag hamnar åter igen i gråt och även ångesten blossar upp. Efter ytterligare en halvtimmes inre panik ger jag upp den här dagen och stänger mina ögonlock. Somnar om jag har tur.

Drömmer konstiga drömmar. Hur jag blir tvångsinlagd, träffar märkliga människor, ser oförklarliga symboler överallt. Vaknar i ett ryck och till mitt stora hat så är plötsligt en ny dag inledd.

Vad ska jag äta till frukost? Om jag tar juice så måste jag skippa mackan. Eller ska jag ta fil? Medicinen tar jag i alla fall. Ska jag ta jeansen idag eller strumpbyxor? Varför ligger hårborsten på fel hylla? Jag har en känsla att jag drömde nåt om tvångsinläggning, men minns inte helt. Vad ska jag nu göra, jag har städat mitt rum trettio gånger redan. Ser TV. Halvlägger mig i sängen med datorn. Himmel så trött jag är! Ska bara blunda i två sekunder! - - - - - - - Va, sov jag? Fan, det är middag, vill inte, vill inte, vill inte. Jag tar bara lite pasta. Jaha, fort var den uppäten - jag är så jävla hungrig!! Tar bara liiite till. Men dricker vatten förståss. Allt annat är onödiga kalorier. Helvete, varför åt jag dom där tre extra köttbullarna? Och den där såsen som egentligen bara består av grädde? Är jag helt från vettet eller? Har jag bloggat något idag? Juste, måste tvätta. Hamnar framför TV'n igen. Ser Biggest Looser - kan dom så kan jag! Typ. Kvällsfika och mamma tar fram chokladasken. Ska. Bara. Ta. En. Bit. Och där slank visst ett par pepparkakor ner. Har också tappar räkningen på chokladen. Helvete, helvete, helvete. Kvällsmedicinen intas i alla fall, den har jag koll på. Säger godnatt till familjen och går upp på rummet.

Tar fram datorn och ser en dokumentär på Youtube om en tjej som har en dödlig sjukdom. Tänker på min bästa vän som är så viktig för mig. Dö inte, dö inte, dö inte! Hinner också tänka tanken (för femhundratrettiosjätte gången) - vad skulle hända om jag dog? Vad skulle hända om pappa dog? Om pappa dog skulle jag dö.

Och så är jag framme i samma situation som inlägget började i, fast ett dygn senare. Jag försöker åter igen att hitta ord som kan beskriva pinan. Ångesten, oron och sorgen. Jag hittar inga. Istället gråter jag bort ångesten. Jag städar garderoben än en gång. Jag fattar pincetten och börjar rycka bort nagelbanden.

När ska detta hamsterhjul till liv stanna av så jag hinner leva?